Den största vinsten med kontrollerade uppstigningar har du över tid. En reducerad uppstigningshastighet minskar risken för att kroppen bildar bubblor i blodet. Under uppstigning och efter avslutat dyk frigör kroppen kväve, en inert gas, som kroppen har tagit upp i vävnaden under dyket, gasen förs genom blodet till lungorna och andas ut.

Bubblor

Bubblor i blodet utlöser en immunreaktion i kroppen som du helt eller delvis kan undgå genom att göra en riktig uppstigning. En omedelbar effekt du kan få av att göra riktiga uppstigningar är mindre trötthet och huvudvärk efter ett dyk. Trötthet omtalas ofta som ett symtom på subklinisk tryckfallssjuka. Subklinisk tryckfallssjuka är per definition egentligen tryckfallssjuka, men går över utan behandling. Det kan med andra ord vara så att du redan har haft tryckfallssjuka utan att du har tänkt på det på det sättet. Att du undgår subklinisk tryckfallssjuka är troligtvis grunden till att dykare som dyker samma dykprofiler med nitrox som de tidigare har dykt med luft, rapporterar att de känner sig kvickare och lättare i kroppen efter slutfört dyk.

CO2
Nitrox är billigt och tillgängligheten både på kurser och fyllningsplatser är så stor att det finns goda anledningar att helt sluta dyka med luft.

Huvudvärk och trötthet är emellertid som regel huvudsakligen ett resultat av en överhopning av CO2 som bland annat beror på tätheten i gasen du andas (luft/nitrox). En uppbyggnad av CO2 undviker du bäst genom att vara i god fysisk form, strömlinjeforma din utrustning, ha en riktig andningsteknik – att inte snålandas, god flytkraftskontroll och bra trim samt andas en gas med lägre densitet än luft/nitrox när du börjar närma dig djup runt 30 meter och djupare. En sådan gas, som är berikad med både syrgas och helium, kallas ofta TriOx i vanliga fritidsdykarsammanhang.

Dykare rapporterar samma effekt vid övergång från nitrox till trimix som dom gör från luft till nitrox. Nyttan av en minskad densitet i andningsgasen och därmed en mindre uppbyggnad av CO2, särskilt vid djupare dykning men också inom sportdykarens gränser, är ganska odiskutabla för alla andra än dom som ska försvara varför dom dyker djupt med gårdagens redskap, luft.

Helium
Många tror att dykning med Helium i andningsgasen är komplicerat och kräver ett flertal kurser innan du kan ge din kropp en snällare gas att andas. Anledningen till att folk har upplevt det som komplicerat beror inte på andra faktorer än att de som satte ihop utbildningarna kunde och förstod för lite. Du kan fortfarande hitta dom här alternativen, men nu kan du få bättre undervisning om dykning med heliumbaserade andningsgaser från ställen som har mer kunskap och bättre kursupplägg.

Vad är rätt uppstigningshastighet?

Det är en fråga det inte finns något facit på. Det finns emellertid mycket kunskap om vad som är en för snabb uppstigning, hur och varför det är skadligt för kroppen. Vi vet också hur vi kan begränsa denna skada. Problemet med snabba uppstigningar är att det bidrar till att föda frön till bubblor, micronuclei, med inert gas, kväve/helium, så att det bildas mikrobubblor. Förenklat kan dessa mikrobubblor kallas för ett förstadium till tryckfallssjuka.

Även om det är relativ sällsynt med mycket mikrobubblor på snälla mysdyk, riskerar du att få en bra bubbelrush om du till exempel följer en uppstigningshastighet på 18m/minut från maxdjup till det rekommenderade säkerhetsstoppet. Den problematiken är så pass reell att PADI till exempel, har lagt till ett säkerhetsstopp på 5 meter i 3 minuter för att få ett bättre resultat på Doppler undersökningen de gjorde under utarbetandet av sin tabell. Ett bättre sätt att behandla bildandet av mikrobubblor är självklart att, som med alla andra dykrelaterade frågeställningar, förebygga att de uppstår istället för att reparera skadan med ett säkerhetsstopp efter att du först har skapat dem.

 Sätten du förebygger bildandet av mikrobubblor är enkla

• Reducerad uppstigningshastighet
• Korta pauser på djupare delar av uppstigningen
• God fysisk form

En vanlig uppstigning kommer då se ut så här
Reducerad uppstigningshastighet, 9m/minut från botten till första stopp.
Första djupa stoppet, egentligen en paus, på 80% av omgivningstrycket på maxdjupet.

Pauser, ”stop and go”, var tredje meter från första pausen. Uppstigningshastigheten reduceras till någonstans mellan 6-9m/minut för den här mellersta delen av uppstigningen.

”Minimum dekompression”, stopp på 9m - 1 min , 6m - 1 min , 3m - 1 min

Om det verkar främmande och tekniskt med användandet av begreppet ”minimum dekompression” så kan du se på det som en jämn uppstigningshastighet 3m/min från 9m till ytan.
Med andra ord:

9m/min uppstigningshastighet till första djupa stopp
6m/min uppstigningshastighet från det första djupa stoppet till 9m
3m/min uppstigningshastighet från 9m till ytan

Den totala tiden du använder under en uppstigning kommer inte att vara väsentligt mycket längre jämfört med andra metoder. Den största skillnaden är att du reducerar det omgivande trycket på ett jämnare sätt, så att kroppen ges bättre förutsättningar för att ”hänga med i svängarna” under uppstigningen